första sidan › massmediernas utveckling › elektronisk kommunikation

Elektronisk kommunikation

Den elektroniska kommunikationens historia börjar i mitten av 1800-talet. Vid den tiden ledde industrialiseringen och urbaniseringen till stora omvälvningar i samhället och i hela västvärlden. Bosättningen började koncentreras till storstäderna där en ny social klass föddes, arbetarklassen. Den traditionella övre adeln hade redan på 1500-talet börjat förlora sin ställning till borgerskapet som bestod av tjänstemän, självständiga yrkesmän och företagare.

Utvecklingen av boktryckarkonsten och fotograferingstekniken under slutet av 1800-talet gjorde det möjligt att massproducera kulturprodukter också för de lägre klasserna, i synnerhet för arbetarklassen i städerna. I mitten av 1900-talet hade arbetarklassens inkomstnivå stigit. Arbetarna utgjorde en ny, köpstark konsumtionsgrupp till vilken det lönade sig att bjuda ut nya produkter såsom grammofoner och radioapparater. Under senare tid har analytiker kallat produktionen som riktades till arbetarklassen för masskultur. I dag använder vi benämningen populärkultur för samma fenomen.

Till en början nedvärderades masskulturen som värdelös och skadlig – den ”riktiga” kulturen representerades av opera, måleri och teater. Ser man på historien finner man däremot flera gränsöverskridningar från det värdelösa till det värdefulla. Jazzmusiken var till en början de färgades primitiva och fördärvliga oljud? senare de intellektuella snobbarnas konstform. I dag erbjuder företagen biljetter till såväl jazzfestivaler som ishockeymatcher till sina kunder, så gränsen mellan hög- och lågkultur blir ständigt allt otydligare. En uppfattning om var gränsen mellan kultur och icke-kultur har dragits kan man få genom att studera tidningarnas kultursidor från olika årtionden. Nuförtiden platsar också tecknade serier och rock, bredvid målningskonst och opera, på kultursidorna.

Efter det andra världskriget växte den elektroniska kommunikationen i snabb takt. Radion fanns visserligen redan vid 1920-talets början men dess position förstärktes också utanför USA på 40-talet. Televisionen kom till relativt sent till Finland. Tv-mottagare blev vanliga i finländska hem först på 1960-talet. I början av 1970-talet täckte radio- och tv-nätverken hela landet. Utvecklingen av den elektroniska kommunikationen och speciellt tv:ns internationalisering skapade förutsättningar för en omstrukturering av rundradiosystemet. År 1977 förnyade det statliga rundradiobolaget sitt licenssystem och man avstod från en skild radiolicens. På 80-talet ökade antalet program, främst under inverkan av de kommersiella lokalradiostationerna, tv:ns tredje kanal samt utländska satellitkanaler.

Programmängden har inte inverkat på finländarnas tittarvanor. I internationell jämförelse tittar finländarna relativt lite på tv. Engelsmännen, till exempel, tittar dubbelt så mycket på tv som finländarna. Enligt en undersökning av Finska Gallup (våren 2002) ser finländarna på tv drygt tre och en halv timme varje dag. Räknar man ihop alla medier ägnar vi dem nio timmar och tjugotvå minuter varje dag. Räknar man med att en del medier används samtidigt stiger den totala tiden.