första sidan › att läsa medier › forskaren laura saarenmaa: härliga, hemska kändisar

Forskaren Laura Saarenmaa: Härliga, hemska kändisar

I dag drömmer många om att bli kändisar. Populära talangjaktsprogram på tv, till exempel Popstars och Idols, har i den offentliga diskussionen framför allt uppfattats som medel för att få publicitet. Av den orsaken har programmen och personerna som deltar i dem också blivit kritiserade.

Man har i offentligheten fördömt tävlandenas själviska och kritiklösa strävan efter berömmelse ? behovet att med vilka medel som helst komma i tv eller figurera i skvallertidningarnas rubriker.

Trots att diskussionen om kändisar och kändiskultur har varit intensiv i början av 2000-talet, är det egentligen inget nytt fenomen. Kändisar har kritiserats i heta ordalag i Finland redan i 30–40 år. Också kändistidningar har kritiserats ? tidigare till och med mycket häftigare än nu.

Kändisskap, så som vi ser det i dag, formades i den finska veckopressen på 1950- och 1960-talet. Den första finska superkändisen var Armi Kuusela som hade korats till Miss Universum 1952. Också den persiskfödda Tabe Slioor som var föreståndare för en mannekängskola väckte stor uppståndelse på sin tid för sina förhållanden med flera inflytelserika män. Verkligt stor uppståndelse fick Slioors memoarserie i tidningen Jallu 1962 där hon jämte bilder avslöjade sitt mångåriga kärleksförhållande med den gifta stadsdirektören i Helsingfors.

Kända personers intima affärer hade inte tidigare behandlats så här öppet i finska tidningar. Man hade visserligen skrivit om kändisars förehavanden men på ett artigt och reserverat sätt. Det ansågs inte passande att snoka i privata, intima frågor. Fallet med Tabe Slioor visade emellertid att kändisarnas privatliv intresserade läsarna. Jallu, som på den tiden ännu var en mycket snäll herrtidning, gjorde försäljningsrekord tack vare memoarserien.

Från hallåor till omslagsflickor

Tv:n, som i början av 1960-talet fanns i de flesta finska hem, spelade en viktig roll i det finska kändisskapets utveckling. Tv:n förde fram ansikten som blev kända för hela folket och födde ett nytt slags kändisskap. Publiciteten i tv förde de tv-anställda också till tidningssidorna. Populära tv-ansikten som Teija Sopanen och Tuula Ignatius, log på tidskrifternas omslag och tidskrifterna följde flitigt med deras kärleksliv.

Fast det var många faktorer som bidrog till Teija Sopanens berömmelse, bland annat filmroller och Suomen Neito-titeln från 1953, var det ändå tv:n som gjorde henne till ”hela folkets Teija". På 1960-talet ansåg man att tv:n var ett hot mot det tryckta ordet, men återanvändningen av kändisar i olika medier visar att pressen också drog nytta av tv:n. Studerar man dagen tidningsrubriker finner man att många av nyheterna på ett sätt eller ett annat hänger ihop med tv:n.

På 1960- och 1970-talen blev tv-kändisarna mål för beundran men också för kritik och motvilja. Begreppet kändis förknippas i allmänhet med misstro mot kändisarnas verkliga talanger och deras rätt till kändisskapet. Ordet julkkis (kändis) etablerades i det finska språkbruket uttryckligen på 1970-talet då kritiken mot kändisar och kändisunderhållning växte. Tidigare hade man talat om celebriteter.

Programvärdarna i diskussionsprogrammen i tv kritiserades för sin pråliga klädsel och för att framhäva sig själva. Till exempel Timo T. A. Mikkonen, programledare för underhållningsprogrammet M-Show, kritiserades i början av 1970-talet i en tidningsrecension för att vara en publicitetssökande, ytlig ”playboystjärna i mamsellik glitterdräkt”. Kritiken av tv-kändisarna kopplades ihop med kritiken av själva programmen och väckte en diskussion om huruvida inhemsk tv-underhållning var värdefull och kvalitativ. I den meningen var kritiken mot tv-kändisarna kritik mot hela mediet.

Hymys obarmhärtiga linje

Utöver tv:n påverkade också tidningen Hymy, som grundades 1959, det finska kändisskapet. På 1970-talet började tidningen kritisera kändisar allt mer frispråkigt samt publicera också negativa nyheter om deras privatliv. Tidningen fördömde många av den tidens kändisar, bland annat tv-reportern och modeföretagaren Lenita Airisto samt schlagersångaren Laila Kinnunen, för deras påklistrade uttalanden och dåliga uppförande i offentligheten. Hymys kritik sträckte sig till såväl politiker som underhållningsartister och tidningen bad inte berörda personer om tillåtelse att skriva om dem. För att stoppa misshandeln av människors privata angelägenheter i offentligheten infördes bestämmelser om individens skydd, "Lex Hymy", i lagen 1974.

Efterverkningarna av 1970-talets Hymy syns fortfarande. Under ledning av Hymy och andra skvallertidningar har man börjat framställa sångare, skönhetsdrottningar och modeller som sexobjekt. Nakenhet och sex har från början av 1970-talet varit en väsentlig och oskiljaktig del av det finska kändisskapet. Nuförtiden är sex och bar hud element som hör till kändisskapet så väl när det gäller skönhetsdrottningar, politiker, kungligheter och sångare. Sexskandaler, suddiga bilder av nakna, solbadande kungligheter samt djärva underklädesannonser i kvällstidningarna är så inrotade i skvallerpressen att man inte nödvändigtvis ens lägger märke till dem längre.

Sex och erotik bidrar snarare till att klassa ner än att upphöja bilden av kändisarna. Så har det till exempel gått med Mister Finland-vinnaren Henry Saaris samt Playboymodellen och violinisten Linda Lampenius offentliga bilder på grund av naken- och pornografiska foton. Också Tanja Karpela, som gick med i politiken efter en karriär som modell och skönhetsdrottning, har fått kämpa med trovärdighetsproblemet.

Kändisskap som betonar sex och nakenhet ger publiken möjlighet att förakta och förlöjliga kändisarna. Enligt den brittiska forskaren Ian Connell är det just det som gör kändisunderhållningen så populär. När man studerar kändiskultur är det därför viktigt att observera sina egna känslor och reaktioner och att fråga sig själv vad det är i kändisunderhållningen som underhåller, förargar eller intresserar.

Kändisarna har politisk potential

Finskt kändisskap har formats av två huvudelement. Å ena sidan har man diskuterat vilken slags underhållning som är bra och värdefull och vilken som är dålig. Å andra sidan har kändisskapet stött sig på spänningen mellan hemligheter och avslöjanden. Fortfarande i början av 2000-talet hör frågor om intimt privatliv, nakenhet och sexualitet till de allra intressantaste och mest upphetsande. Många kulturteoretiker anser att de här frågorna har fascinerat människor i århundraden av den enkla anledningen att de ger människor synvinklar för att studera det egna jaget.

Kändisskapet har också politiskt potential. I finska damtidningar på 70-talet krävde kvinnliga kändisar och skönhetsdrottningar frispråkigt bättre ställning för kvinnor på arbetsmarknaden. De satte på det sättet eventuellt viktigt exempel för hemmafruar som var underkastade den dåtida skilsmässolagstiftningen. Kändisunderhållningens möjligheter att påverka politiska frågar har emellertid förringats i forskning och i den offentliga diskussionen.

Den förringande inställningen grundar sig på den kulturella principen att underhållning har föraktats, nedvärderats och ansetts onödig från första början. Det här tänkesättet är emellertid politiskt till sin natur och kan också anses stöda samhällelig ojämlikhet. Många som läser damtidningarnas kändisartiklar känner säkert igen den nedvärderande attityden också i sig själv. Det är viktigt att ställa sig frågan varifrån den nedvärderande attityden kommer och på vilka kulturella maktförhållanden den stöder sig.

Dagens kändisskap har skilt sig i flera parallella genrer, ur vilka man kan särskilja höga, låga, konstnärliga och underhållande genrer. Man kan särskilja de dyra tidskrifternas värdiga och sofistikerade kändisintervjuer från den dåliga smak som företräds av tidningarna Oho, Katso, Seura och 7 päivää. I den förstnämnda kategorin tilltalas läsaren av att allmänna, gemensamma problem och känslor behandlas via kända personligheter. Den senare karakteriseras av att läsaren ges möjlighet till förakt, till att känna igen skräp och dålig smak. Också sådana här texter behövs: de kan uppmuntra och stärka människors självförtroende. Genom sensationella kändisartiklar kan läsarna känna sig som omdömesgilla, rationella medborgare som säkert kan urskilja det goda från det dåliga.

Källor:

Kyrölä, Katariina: Playboy-viulisti ja porno-ori. Ruumiillisia rajanylityksiä julkkisesityksissä. Tiedotustutkimus 2/2002

Elfving, Sari: Inhoa, halua ja murtumia rationaalisuudessa. Timo T.A. Mikkonen 1970-luvun televisiossa ja lehdistössä. Tiedotustutkimus 3/2004

Saarenmaa Laura: Kuka muistaa Liana Kaarinaa? Elokuvatähteys ja seksi 1960-ja 1970-lukujen suomalaisessa populaarijournalismissa. Lähikuva 4/2003

Dyer, Richard: Heavenly Bodies. Film Stars and Society. New York: St.Martin’s 1987